Karolajna

Jossan ringde, det blir Danmark! Vi åker måndagen eller tisdagen, efter studenten. Visst är jag jätteglad över detta. Men samtidigt kommer verkligheten ikapp. Jag har tre underbara hästar, som egentligen bara går och strosar runt i sin hage. Som jag inte kan ha kvar. Två av dom är gamla och grå den tredje Sabina, är 16 men har alltid haft knasiga ben och aldrig blivit transporterad. jag ser inte så ¨många lösningar, och jag fattar inte hur jag ska kunna ta bort mina bästa kompisar. Hur ska jag kunna komma hem sedan? Sabina har alltid funnits hä r dom andra sen jag var liten. Det här är det värsta med att ha djur, och speciellt då man är en känslomänniska som jag. Tårarna bara väller ner, jag vet att dagen kommer att komma. Jag har gråtit inför det här tidigare år, då vi pratt om det redan för två år sen. Livet är inte rättvist, dom borde få leva lika länge som en människa. Nä fyfan! Även om Danmark förhoppningsvis blir en minnesvärld resa, så kommer det här vara en av de svåraste perioderna i mitt liv.

Men jag vet att det kommer att kännas lättare sen, när det väl är gjort. Men jag kommer inte att kunna gå upp till stallet på mycket länge, för där ska ju mina älskade kompisar stå.

Skitliv